Kjellin.info

Trygghetsnarkoman är ett modernt ord. En sådan vill man inte vara. Det är inte coolt.

Flera av mina vänner som har valt livsväg som småbonde, konstnär hantverkare eller musiker börjar nu närma sig pensionsåldern. Med vånda inser de att pensionen faktiskt inte räcker till en värdig tillvaro, inte ens om om den tillvaron är aldrig så enkel. Somliga har tränat på att förtränga frågan om pengar, särskilt de som kan överlåta frågan till en partner. Somliga sover dåligt, ligger och grubblar. Planerar för det värsta som kan hända. Oroar sig, ibland för sådant som aldrig sker. Lätt att säga att det är slöseri att oroa sig, svårt att göra.

Att medvetet välja ett liv där man är fri är oftast att välja ett liv som ekonomiskt fattig. Förhoppningsvis rik på liv. Förhoppningsvis är det värt det. Många val har inte föregåtts av genomtänkta beslut. Kanske tur att man inte förstår riskerna. Tillit är också en rikedom.

Sedan en tid tillbaka är jag hemma och skriver. Inga inkomster. Trygghetsnarkomanen i mig sticker upp sitt väl friserade huvud med jämna mellanrum. Skulle jag…, borde jag…Är det inte bäst att söka uppdrag medan chanserna att få dem fortfarande finns. Ibland stannar denne o-välkomne besökare så länge att jag börjar söka efter uppdrag eller leta efter någon kurs som ska öka attraktionskraften hos mig som konsult. Ibland kan jag lugnt begrava narkomanen, fylld av tillit till mitt öde och min kraft. Än är det ju inte nödvändigt att fatta några definitiva beslut. Det är att vara flexibel, inte att vara vankelmodig.

När jag städade pappershögarna i bokhyllan låg där en dammig kopia av två boksidor. Vet inte var de kommer ifrån eller hur länge de legat där. Var de en gåva från någon? Läste dem och tog dem till mig. Något förkortade löd texten:

Umai! Jag har en fråga. Hur skapar vi människor oss själva?

Umai svarade: Se på dig själv och de andra människorna omkring dig. Det enda som alla ständigt sysslar med är att försöka skapa sitt Själv. De talar ständigt till denna växande och föränderliga varelse och försöker forma den.

Tre sätt människor använder för att skapa sig själva:

1, De rekonstruerar det förflutna genom att föra ett inre samtal om det och förändra eller ta bort de saker som inte passar in på den person de försöker skapa. De expanderar de saker som hjälper dem vidare, i skapandet av sitt Själv.

2,De tänker på framtiden och föreställer sig vad de skall göra, hur de kommer att se ut, vilka ägodelar de kommer att ha och hur de blir mottagna av andra.

3, De förankrar sig i nuet. De återspeglar andra människors reaktioner och uppfattningar om vilka de är och vad de gör. En del av dessa reaktioner stöder deras självuppfattning medan andra bryter ner dem. De ser att vissa människor dras till dem och andra inte. När de är tillsammans med människor som inte stöder deras självuppfattning upplever de för det mesta vad som kan kallas motvilja mot dem.  När de känner att de får stöd från omgivningen skapar det en känsla av gillande gentemot just dessa personer.

På det här sättet sätter människor samman det förflutna, nutiden och framtiden för att skapa sig själva. Om du är uppmärksam kan du se den här processen hos alla människor, i alla situationer.

Förstå, kom till insikt om, att det finns ett annat Själv. Ett som är medvetet om allt det här och fullkomligt oberoende av det. Det är ditt innersta Själv, ditt Hjärta. Det är där den verkliga friheten och magin har sitt ursprung. Det är källan till den stora konsten att fatta beslut.

Det står redan i Havamal att det är människor som ger glädje och mening i människors liv. Även om det står man så är det viktigt att komma ihåg att kvinnorna var starka och inte alls så shabloniserat veka och underdåniga som tusen år senare. Gubbar som Wagner, Tegnér och Rydberg omformade historien och vidareutvecklade bilden av den kastrerade kvinnorna som kyrkan utvecklade från det att de tog över äktenskapet och kontrollen över sexualiteten på tolvhundratalet. Via 1600-talets totala fråntagande av kvinnors äganderätt och över 1800-talets begränsning av kvinnor till romantiska våp eller horor har vi nu ett samhälle där kvinnor är objekt som får sitt värde genom att konsumera sig till modernitet, identitet och attraktivitet. Som sedan kan konsumeras i en värld där slavhandeln aldrig varit större. Även i Sverige och Europa.

I dag har vi ett schizofrent samhälle som vill få oss att känna oss odugliga, fula och otillräckliga. Då konsumerar vi bättre. Vi är offer för konsumtionshypnos. Vi blir ombedda att konsumera för att skapa jobb. Att konsumera för att vara lojala mot de stackars arbetslösa. Samtidigt så har ekonomin slagit i det ekologiska taket. Tillväxtekonomin och det globala spelreglerna driver fram en utveckling som förstör jorden. Det vet vi utom allt tvivel.  Ett samhälle har skapats där de rika kan bli monstruöst rika och de fattiga alltmer fattiga. (Fast då är det ju deras eget fel..) Avreglering lägge vinstmöjligheterna på de rika och marknadstrycket på de fattiga i den  nyheliga liberalismens namn. Att fattiga afrikaner betalar för sitt eget dricksvatten till franska storbolag är ett exempel. Schizofrenin ligger i att vi skall konsumera för en demoraliserande tillväxt för att rädda oss själva samtidigt som vi ska låta bli att konsumera för att rädda planeten och därmed oss själva. Aldrig har verkligheten varit mer politisk än nu. Aldrig har verkligheten varit mer sammankopplad med vår andliga förståelse och värdighet än nu.

Vi behöver utforma en ideologi. En modell som kan bearbetas tills den blir en logisk konstruktion som vi kan stödja oss på i den kamp som står framför oss. Vi behöver slåss mot konsumtionshypnosen. Inse att vårt undermedvetna inte ser skillnad på fantasi och verklighet och bekämpa den reklambaserade förljugenheten. Vi behöver förstå att vår planet, Moder Jord, inte är separerad från oss som levande varelser utan att vi alla ingår i ett slutet system och varje gång vi smutsar ner henne så pissar vi oss själva i ansiktet.

Man är mans gamman. Att uppleva verklig gemenskap är bland det mest värdefulla som finns. Värt att fokusera på och arbeta för.Vi kan ersätta den glädje vi få genom konsumtion med samvaro. Vi kan välja att gå ihop och ställa om. Tillsammans är vi starka. Det har denna Jasminvinter visat oss

Vi kan söka stöd hos de andliga krafter vi har en relation till. Oavsett religion, kultur eller metod.

Vi kan skaffa oss kunskap. Läsa böcker som Tim Jacksons ”Välfärd utan tillväxt” och tillsammans lista ut hur vi går vidare. Skapar hopp. Vårt hopp. Jordens hopp.

När jag var på återträff med mina kamrater från 3-årsutbildningen i Michael Harner’s Core Shamanism, så var vi på en katolsk retreat. Kändes så typiskt amerikanskt på ett bra sätt, att de katolska systrarna släppte in en sådan grupp som oss. Öppenhet och kärlek pratade de om. Flera gånger under denna USA-resa så talades det mycket om kärlek. Inte den romantiska, utan den andra.

När jag sedan kom hem så var jag på en träff med Jörgen I Eriksson där vi diskuterade runor och de gamla urnordiska andliga sederna. Då togs det här med kärleksbegreppet upp. Det är inte ett begrepp som återfinns hos urbefolkningar utan där talas om sed, om etik, om harmoni och om att vandra i skönhet. Men inte om kärlek.

Shamanerna jag intervjuade i Tuva talade om den unika etiken som var deras kulturarv och som de hade fått i gåva av andarna. Om att automatiskt veta vad som är rätt och fel och om att hjälpas åt och stötta varandra. Men de talar inte om kärlek.

När jag försöker förstå vad kärlek inom New Age handlar om så verkar det vara en blandning av främst tre saker: Dels ett kristet kärleksbegrepp med änglar och ljus men utan synd och skuld. Detta kombineras med en buddism med tror på reinkarnation, en förenklad version av zen. Sedan tillkommer en syn på helhet och attraktion som en slags alltgenomträngande kärleksenergi som håller ihop, påverkar och styr tillvaron.

Min reaktion på detta är att det kan bli farligt för samhället om många går omkring och försöker representera en snäll kärleksfullhet. Det blir i alla fall utomordentligt ofarligt för makthavarna om de som vill vara goda går omkring och bara är, med ett milt leende. Det behövs starka förändringskrafter för att säkra mänsklighetens fortlevnad och en balans hos Moder Jord. Inte en massa gullegullande. Jesus var en kärv typ. Buddha krävde stränghet mot sig själv.

Jag har känt,  förstår inte, den där genomträngande allmänkärleken. Så jag frågar en klok person jag känner. Han berättar om vad Sandra Ingerman, som han är elev hos, anser och svarar:

”Jag vet vad du menar med att ”andliga” människor ibland verkar vara avskilda från verkligheten. Sandra lär ut hur man ökar den spirituella vibrationen som kan hela oss själva och världen.  Men hon lär också ut att vi alla måste jobba med oss själva och inte förneka våra kroppar eller våra mörka sidor. Hon lär ut hur energierna på den här planeten rör sig allt snabbare och att en positiv förändring är möjlig. Men var och en av oss måste överföra positiv kärleksfull energi in i den här världen för att skapa en positiv värld. En shaman från Amerikas urbefolkning sa till Sandra att vi västerlänningar drömmer fel dröm. Mycket av hennes arbete går ut på att få oss att se den negativa dröm vi väver ihop tillsammans och att ändra det till en positiv hoppfull dröm som vi kan manifestera”.

Pratar med en fantastisk kvinna som lyser av det där inre klara ljuset. Hon pratar om sin underbare make som verkligen arbetar för, och lyckas, leva i kärlek. Sådana finns även om de naturligtvis oxå snubblar.

Det låter fint och bra. Men när jag försöker tolka vad det leder till så hamnar jag i en bild av lyckliga människor i en paradisisk tillvaro där alla är goda. Som en femtiotalsbild i en gammal reklambroschyr för Jehovas Vittnen.  Konservativt, patriarkalt och ekonomiskt nyliberalt. Samtidigt har även jag ibland upplevt den kärleksfulla gemenskapen med allt. Känslan av att vara en del av alltings helhet. Stunder då det känns alldeles rimligt att all positiv förändring börjar i oss själva.

Gör som Michael Harner alltid säger, ”Res på det”.  På resan möter jag och min färdkamrat en ljus gestalt som säger: ” Det finns en universell kärlekskraft, ett kärlekens grundämne som genomsyrar helheten. Det är större än attraktion ur andligt, fysikaliskt, socialt eller sexuellt perspektiv. Eller man kan säga att det är alltihop, plus viljan att göra gott. Människan väver själv sin dröm och väljer då sitt förhållningssätt och sin tro. Kunskap är viktigt. Okunskap är ingen gedigen grund för kärlek.  Att vara solidarisk är att använda sitt förnuft och sin förmåga till kärlek för att delta i skapandet av en bra tillvaro. Att vara människa. Bland människor. Mahatma Gandhi är en bra förebild.”

Vi är människor, på denna lilla begränsade ärta i universum som är vår gemensamma moder. Hon är Den Älskansvärda. Varje gång man hör ordet global så vet man att det är kärlekslösa dårar som vill lura oss att tro på det obegränsade och individuella i stället för på det begränsade och gemensamma.

I natt halv ett är det vintersolstånd. En speciell stund då traditionen säger att öppningen mellan världarna är större än vanligt. Idag har jag suttit och läst Jörgen I Erikssons tankar om profeter och profetior på hans hemsida Norrshaman. Jag är väldigt förtjust i sunt förnuft blandat med civilisationskritik.

Något som jag inte är så förtjust i är ordet ”islamism”. Ett demoniserande begrepp som får fram en instinktiv reaktion istället för en eftertanke. Vänd på det. En ”kristianist” från världens störste statsterroristiska samhälle mördar miljontals människor för att, som de påstår, de ska förhindra användning av kemiska stridsmedel, som i Irak eller stoppa terrorism, som i Afghanistan. Att i ett land med stamsamhällen upprätta en centralstyrd demokratisk styrning och tro att det ska fungera är nästan roligt om det inte vore så tragiskt. Att odla, nej gödsla, korruption är en intressant strategi för att nå fredligt moget självstyre. När folket reser sig och slår tillbaks, i sitt eget land. Hur kommer det sig att vi kallar det terrorism? Annan intressant metod är att finansiera auktion av småpojkar som sexslavar för att underhålla den afgahnska polisen. Det gör skattefinansierade amerikanska Dyncorp som ska utbilda dem i polisers ansvar och arbete. Huvva. Jag tycker det är sorgligt att svenskar deltar i detta omoraliska krig utan annat slut än att målade kulisser med segerbilder ställs framför svältande barn i ett land i ruiner. Som kulissen framför soptippen Musse och Långben har i Kalle Ankas jul. Fast allvarligare. Den som vet hur det annars kan se ut när kriget har ”vunnits” får gärna tala om det. Jag tror att vi går mot tider med stora kollisioner mellan folket och makten. Det märks i Europa men inte i Sverige. Här är vi inbäddade, bekväma och kanske en aning fega. Jag med.

Apropå vintersolstånd så är mörkret en tid för riktiga samtal och eftertanke. En tid för att uppleva tystnad och stillhet. När själva julafton är avnjuten och den materiella mättnaden råder. Då kan man gå på promenad efter skogsvägen och lyssna efter norrskenets knastrande. Eller vargarnas ylande. Snön är meterdjup nu och det gör att alla ljud mjukas upp.  Skönt. Julefrid.

Nyligen var jag i Colorado med omnejd. Var på en återträff med dem som utbildade sig i Advanced Initiations in Shamanism and Shamanic Healing hos Michael Harners stiftelse. Det finns ett ordspråk som säger att ”Det är de som ska vara där, som är där.” Vi var tretton personer av fyrtiofem. Intressant att sätta sig i cirkel och se på varandra, alla vi som ansträngt oss för att ses igen. Varför har just vi kommit. Vad vill vi åstadkomma och vad vill vi ha? Flera dagar där alla bidrog med genomgångar. T.ex av urbefolkningarnas andliga arbetssätt på Hawai’i. Ha betyder andningens ande (breath spirit) wai betyder vatten och ‘i betyder den höge (supreme). Ett vackert namn på en vacker ögrupp. Arbetssättet vi lärde oss handlade om att andas medvetet, åkalla Ha och sedan sjunga, eller jojka närmast. Många kulturer har sjungandet eller jojkandet som del av sin andliga kultur. Lånar begreppet jojk av samerna eftersom sång numera står för något mer prydligt och strukturerat. Exakt och mätbart med ord och toner i förutsägbara ordningsföljder så att den går att sjunga likadant om och om igen. Många av de andliga jojkerna låter aldrig likadant eftersom de skapas i ögonblicket. Hawai’i bortom turisthotellen låter som en underbar plats.

Var även på en kurs om döden och det bortom. Hur ser du på din egen död? Kan du föreställa dig vad som händer? Blir det totalstopp? Blir det kolsvart och levande som att flyta omkring i en livmoder utan ljus i väntan på någon slags förnyelse? Öppnar sig ljusets öppning och du vandrar in och blir mött av någon du tycker om eller någon vacker och lycklig ljusgestalt, en ängel.

Vem är jag om jag finns när jag är död. Utan utseende, materiella behov, toalett-besök eller karriär. Utan ego? Utan lokal kultur. Är jag svensk när jag är död? Har jag en essens -det jag har blivit av allt jag gjort och upplevt? Får jag möjlighet att ta reda på vem jag är, bortom dödens gräns, innan jag återföds. Finns återfödelsen och går den att välja eller välja bort?Finns det en återfödelsens hållplats där jag får stå och vänta på bussen tillbaks? Vem bestämmer vart jag ska? Finns det en karma-kommiteé i himlen?

Själv söker och hittar jag svar i de andliga traditionerna både här hemma och hos andra kulturer. Dessutom har jag privilegiet att ha fått lära mig att resa mellan världarna. Det är därför jag kan tycka det är ”kul” att åka till andra sidan jordklotet och gå på kurs om döden.

Navajoreservatet som omsluter Monument Valley är stort. Naturen är vacker och märklig. Mängder av turister kommer dit.

Vi reser med Ashley som är vår guide och tittar på allt det märkliga och vackra. Spöklika klippformationer. Fantomenklippan. Utdöda folks väggmålningar.

Dagens verklighet fö Navajo i dessa trakter. Ungdomen drar till stan, super och bär sig åt.  Det gjorde väl adrig vi…

Eftersom USA är ett land som är förtjust i att kasta folk i fängelse hamnar många där. Tillsammans med några millioner till.

Många drar vidare till storstaden. Bort från ett mer traditionellt liv.

Att man som indian har rätt att bo i reservatet betyder inte att man äger marken. Det gör staten. Man har rätt till att bo på en tomt på 5000 m2.

Vattnet i reservatet är odrickbart för det har förstörts av lakvatten från urangruvorna i närheten. Ashley säger att de får hämta dricksvatten från tankbilar men det är inte han som berättar om uranet. Vi är ju turister.

Han berättar om kulturen som är rik och levande. När vi kommer till en liten fin dal tar han fram flöjten och spelar tillsammans med vinden.

När vi lämnar dalen i en underbar soluppgång är det både vemodigt och vackert. Någon som bor där sa att man orkar inte gå omkring och vara förtvivlad. Det finns mycket som är bra på denna vackra plats.

Att skriva Jordens önskan har tagit flera år. Lära in bakgrundsfakta, låta berättelsen skapa sig och sedan oändligt många göra om. Men så fick jag äntligen stå på en liten pulpet på årets Bok- och BIblioteksmässa i Recito förlags monter. Stod och läste ur min bok och kände mig riktigt löjlig. Fast ändå en punkt. Ett nedslag i att boken faktiskt fanns framme. Bokmässan är annars en väldigt speciell händelse och det var kul att känna sig lite delaktig.

Nu väntar nästa bok som även den utgår ifrån vad Moder Jord önskar. Arbetsnamnet är Jorden hopp. En viktig fråga att klura på är hur jordens överlevnad är kopplad till hur vi tar oss bort från dagens  nyliberala tillväxt-lösning där kortsiktig ekonomi går före alla andra egenskaper och värden. Var finns svaren och hur kan de formuleras? Är det så att framtiden kommer bakifrån och vi får hämta en del av svaren ur de ursprungskulturer vi har kvar.

Moder Jord skiter fullständigt i civilisationen. Mänskligheten har ett värde men inte det människan åstadkommer. Den tekniska utvecklingen har ingen plats bland det självklara. Inte på sikt. Svaren på människans problem finns varken i tekniska lösningar eller i tillväxtekonomins tokerier.

Nya koncept och konstruktioner behövs. Tobinskatt och regleringar. Bort från dollarstyrd valutaspekulering. Mer av SDR (special draft rights – pengar utan koppling till enskilda valutor).  Samtidigt som vi behöver förnya våra värderingar. Mer av solidaritet och gemenskap i stället för konkurrens och konsumtion. Mer av kreativitet och omtanke i stället för sarkasm och attityd.

Hur kan vägen se ut som leder i den riktningen? Delvis finns svaren att hämta i den parallella verkligheten. Men främst här och nu. Styrkan att hämta svaren finns i båda världarna, mellan människor och djupt inne i det egna jaget. Att inte engagera sig och tänka själv är att lämna utrymmet åt girighetens mörkerkrafter som på fullt allvar  låter Jorden gå mot alltfler katastrofer hellre än att byta inriktning.

Al Jazeera har en utomordentligt bra engelskspråkig nyhetskanal på nätet. Den rekommenderas.

I slutet av sommaren var min man och jag i Burjatien sydväst om Bajkalsjön nära gränsen till Mongoliet. Tunkadalen är en blomstrande vacker dal vid vägs ände. Åt två håll är den omgiven av Östra Sayyans snöklädda bergskedja. Trakten har en stark kultur med levande traditioner och kultur. Buddism och shamanism lever här sida vid sida.

I denna trakt finns det gränsfort som hade till uppgift att skydda från fientliga nomader, kineser och mongoler. Beväpnade ryttare bevakade gränsen och urbefolkningar hejdades från sina urgamla vandringsvägar när de kom med sina renar, kor och hästar. Detta är verkligen Vilda Östern och det är väldigt likt Vilda Västern. Både vad gäller myter och attityder.

Vi fick delta i en taigan. Det är en helig ritual för att hylla skaparen Tjurens ande som en gång skapade folket, hylla förfädersandarna och för att tacka för skörden.

Tengeri är en organisation för Burjatiens shamaner. När vi var med var de 32 stycken. De ledde ritualen och stod i rad vända mot den heliga marmorklippan och trummade för Tjurens ande. Får offrades. Träds revs upp där varje blad representerade en död anförvant. Man kysste trädens rot i respekt för helheten innan träden och matoffren eldades upp. PÅ slutet renades åskådarna genom att piskas med björkris doppat i kokande vatten. Människor stod på led med överkroppen bar för att ta emot reningen.

När Tjuren vederbörligt hade hedrats och elden falnat åkallade shamanerna sina hjälpandar så att de skulle komma och gå in i shamanen för att via denna ge råd och läkande. Människorna stod på knä och väntade runt den shaman de ville ha hjälp av. Varje shaman orkade hålla i sitt uppkopplade tillstånd i ungefär trekvart. De kvinnliga shamanerna deltog inte i fårslakten men annars gjord de det mesta.

Ett privilegium att få delta i detta.

Idag har jag födelsedag och det ger en anledning att filosofera om livet och tidens gång. För att fira satte jag mig i den lilla roddbåten och rodde sakta och tyst nedför Dalälven Fördelen med en liten båt är att känslan av närhet till vattnet och naturen blir så stark. De enda ljud jag skapar är droppandet från årorna och knirret från årklykorna. En trollslända med gyllene vingar behövde räddas och sättas iland. Fiskar hoppade och fåglarna höll konsert.  Upplevelsen av Moder Jord som en levande medveten varelse, vars all delar genomsyras av samma livskraft, är stark en morgon som denna. Ett ögonblick att stanna upp i och njuta av.  Ror förbi begravningsplatsen och tänker på ryktet att under dagens begravningsplats låg en gång vikingarnas offerplats helgad åt Tor. Ännu en berättelse säger att under Tors offerplats ligger ännu en offerplats som var helgad åt fruktbarhetens gudinnor och gudar. Kyrkan på udden är 700 år gammal. Platsen där de för mer än femtusen år sedan gjorde så många stenyxor så att den idag kallas yxfabriken ligger på gångavstånd. Här, där vattnen möts, har människor utfört andligt arbete och helgade handlingar sedan urminne. Här har människan sträckt sig bortom sig själv, vare sig det har gällt att bära bilder av fruktbarhetens gudinna , offra hästar till Tor eller som idag, till klockringning och psalmsång hylla den ende guden och hans ende son.

Trollsländan som nästan drunknade satte sig på vattenliljan och torkade sina vingar. Älven, som har högvatten, ger ifrån sig ett svagt susande ljud när den formar sig runt kröken. Som den alltid gör och alltid har gjort. Idag är en dag när det syns att livet är vackert.

Många av oss svenskar har ett tveeggat förhållande till begreppet missionera. Det har en klang av kolonialism och vit makt. Visserligen är det så att varje gång historien bedöms i efterhand så filtreras den genom den nya tidens kulturella filter och moraliska bokslut. Hur kunde dom?

I Tuva är ryssarna nyortodoxa och katedralens nya gyllene kupol glänser. En kvinnoförtryckande patriarkal kyrka har gjort sitt återinträde postsovjetiskt.

Ungdomarna ur Tuvas ursprungsbefolkning är mest buddister med Dalai Lama som förebild. Shamanismen är självklar för ungdomarna och de jag frågar säger att den kommer att vara kvar länge, men att det är som buddist de flesta betraktar sig.

De äldre har ett stort förtroende för shamanerna men är också ofta buddister. Dubbelheten fungerar utmärkt, säger de. Vid källorna nära BaiTaiga sitter shamanen och trummar vid ett altare tillägnat Buddha. Så fort någon säger att det är de som har rätt, så har de automatiskt fel. Ingen kan vara säker å någon annans vägnar än sina egna.

När man då väljer att sprida kunskap, varför gör man det? Ur ett kristet perspektiv är mission ett åliggande. Man ska. Muslimer har en annan syn och använder andra begrepp.

Shamanerna ärvde sina uppdrag eller fick uppdraget genom någon slags initiering, ofta genom svår sjukdom eller trauma. Flera av de sibiriska shamaner jag pratat med säger att priset för kunskapen har varit högt, ofta alltför högt och att egenskapen eller uppdraget inte är något de önskar sina barn. Ändå finns drivkraften, eller tvånget, att arbeta helande och rådgivande i samarbete med andarna där.

I helgen ska jag på ”hippiefestival” i Holland och framföra algysherna ur boken och prata om shamanism. Bengt ska spela mellan mina sånger. Varför göra det? För att få satsade pengar tillbaka, javisst, men ändå. Drivkraften att sprida och framföra det man tror på eller vill erbjuda, sin konst, är en så oerhört stark drivkraft. En slags mission? Nej, jag har  ingen förväntan eller vilja att vi som tror på samma sak, skall bli fler. Kanske förhoppningen att fler ska öka sin respekt för Moder Jord och minska sitt konsumtionsinriktade vansinne. I alla fall en intressant kraft att undersöka – drivkraften att sprida.