Kjellin.info provides publications and information in the area of spirituality, solidarity and ecology.

Introduktion till shamanism

Under tiotusentals år utvecklade våra förfäder i alla delar av världen sin förmåga att bota sjukdomar och lösa problem med hjälp av andliga tekniker. Det anmärkningsvärda system av metoder som utvecklades kallas idag för shamanism. Bilder i grottor och hällristningar i olika delar av Australien, Europa, Centralasien och Amerika visar på shamaners arbete och ritualer. Delar av denna urgamla kunskap har levt kvar bland urbefolkningar fram tills idag trots att det har gjorts stora ansträngningar för att utrota den, främst av religiösa men även av politiska skäl. Det finns stora likheter vad gäller metoder och världsåskådning mellan aboriginer, samer, indianer och folk från Sibirien. Gemensamt för dessa folks världsåskådning är synen att det finns en parallell andlig verklighet med en övervärld, en undervärld och en mellanvärld. Till dessa världar reser shamanen för att lära känna sina andliga hjälpare och för att hämta råd och kunskap. Den som känner sina hjälpare kan åkalla dem så att de kommer till shamanen och arbetar genom honom eller henne i denna världen. Man kan säga att en shaman är en slags medicinman eller medicinkvinna som utmärker sig genom sitt aktiva samarbete med den andliga världen för att bota sjukdomar och lösa problem. Hur problemen ser ut har delvis ändrats under historiens gång men metoderna är i mångt och mycket desamma, än idag.

Den andliga världen som shamanerna kan resa till är för de flesta av oss något som vi bara känner igen från sagor, drömmar, myter och nära-döden-upplevelser. Idag håller många av dem som fått sin tradition bruten på att återerövra sin relation med shamanismen. Detta sker över hela jorden. Dessutom finns ett ökat intresse i den västerländska civilisationen att själva lära sig de shamanska metoderna som ett led i en egen andlig utveckling.

Shamanerna i Tuva

Först skall sägas att eftersom overkligheten skapas i betraktarens ögon vilket redan Konfucius visste, så är det viktigt att ha en ödmjuk attityd till vad man förstår av andra folkslags kultur och tro. Som västerlänning med en egen kultur präglad av kristendom, teknologi och en särskild sorts logik kan man välja förhållningssätt men aldrig fullt ut bedömma, förstå, eller vara en del av andras kultur. Det är klokt att respektera detta.

I Tuva i sydligaste delen av Sibirien har en nästan obruten tradition av shamanism funnits sedan tusentals år. Hit nådde inte kristna missionärer eller islams resenärer. När buddismen kom för några hundra år sedan fann lamorna vägar att leva i gott samförstånd med shamanismen. När lamorna sent omsider tilläts gifta sig blev det ofta med en shamankvinna. Kulturen i Tuva är unik och här återfinns mycket av det trossystem som många anser kan ha funnits över hela den bebodda världen.

Tuva har länge varit ett klanbaserat nomadsamhälle med boskapsskötsel i centrum även om här finns rester av forntida kulturer med stora städer och kungagravar med guldskatter i. Under Sovjettiden moderniserades Tuva och nomaderna tvingades bli bofasta. Under denna period sattes många shamaner i fängelse eller avlivades i en ansträngning att utrota den stadsfientliga vidskepelsen. Befrielsen kom med Gorbatjovs perestrojka i början på nittiotalet. De första åren var svåra och man var utan mat och hade brist på material och reservdelar till värmeverk och sjukhus. När samhället började fungera bättre kom ett kraftigt uppsving inom den egna kulturen och andligheten.

Trossystemet i Tuva grundar sig på animism. Det betyder att man tror att allt levande har en ande. Varje djur eller djurart har ande och björnar anses särskilt heliga. Varje träd, berg eller flod har en egen ande som man kan offra till och försöka kommunicera med. Eller helt enkelt sjunga för. Det finns även många sorters andar i de nio världarna i över-, under- och mellanvärlden. Många av dessa andar är onda men många är också goda hjälpare. De onda andarna kan fås att göra bra saker om shamanens kraft är stor nog. Ursprunget till shamanens kraft kan komma från olika källor. Den kan till exempel komma från den högsta himmelen i övervärlden, från onda andar, från jord och vatten eller från förfäderna. Att ha fått sin kraft, sin förmåga att vara shaman från förfäderna anses finast och mest kraftfullt.

Shamanens utrustning består i Tuva av en speciell rock med speglar, metallkläppar och ormliknande tygsvansar. Till den har de en huvudbonad med en gardin för ögonen. Dessutom har shamanen kraftfigurer eller kraftföremål, eeren, som förstärker och stödjer arbetet. All utrustning är viktig men allra viktigast är trumman och trumpinnen. Ljudet från trumman bär shamanen när han reser till andevärlden eller när han får andarna att komma till honom. Att resa mellan världarna till trummans ljud kallas i Tuva att rida på shamanens häst. Hästen är helig i Tuva och har genom tiderna offrats på liknande sätt som nordborna gjorde till Tor och Oden.

Det uråldriga synsättet på sjukdomar och bekymmer i Tuva är att de beror på andarnas vilja och människornas handlingar. Den som blir sjuk eller får problem blir ofta det för att han eller hon har brutit ett tabu. Tabu bryts genom att man gör förbjudna saker eller går på fel ställe eller gör något vid ett tillfälle när det är förbjudet. Att göra något förbjudet öppnar för andarna att gå till attack mot en själv eller någon annan i klanen. Problem kan även uppstå får att en förbannelse har nedkallats eller en ande har blivit förolämpad. Då är det shamanen som med sina krafter, sina ritualer och sitt samarbete med andarna kan ställa allt till rätta.

De flesta shamaner i Tuva inleder sitt arbete med att klä sig i sin dräkt och sedan sjunga kraftsånger, algysher, för andarna så de attraheras och vill komma och hjälpa till. Sedan överlägger shamanen med andarna, eller andarna talar om vad som behövs. Därefter utför shamanen det som ska göras. Hur kraftfull shamanen än kan verka så är han eller hon ingenting utan andarnas samarbetsvilja och stöd.